Något jag noterat bland mina vänner och bekanta som är i relationer är att de slutar bry sig efter ett tag. Det tar olika lång tid men lika säkert som amen i kyrkan kommer den dagen då de helt enkelt slutar bry sig…
Det kan vara tjejen som när hon var singel, var otroligt stilmedveten och trendig, mån om sitt yttre, vältränad och mån om att var så rätt på alla sätt och vis. Hon kunde konversera om allt och med alla och hade kollen…
Det är killen som singel, var otroligt mån om sitt ytrre, gymmade flera dagar i veckan för att fixa lite rutor på magen. Klädde sig modernt och snyggt, duktig på att konversera med allt och alla, öppen för nya intryck och uttryck, hade jänkoll på de senaste filmerna, böckerna, musiken och vilka nyöppnade restauranger som var bra.
När jag möter samma personer en tid efter att de har blivit etablerade i ett stadigt förhållande… Har något skett… De har slutat bry sig. På alla plan… En gradvis förändring som jag inte tror att de själva är riktigt medvetna om.
Tjejen har lagt på sig några kilo extra… Hon går sällan ut längre och den yta som tidigare var så viktig att underhålla och utveckla är plötslig mer mänsklig och inte lika perfekt.
Killen, har lagt på sig flera kilon extra. Den tränade magen är borta och skjortan som var så rätt för några år sedan har han fortfarande på sig med viss ansrängning. Det glipar nämligen betänkligt mellan knapparna, och likt en osäkrad pistol är man rädd att ett skott (knapp) ska gå av när som helst och träffa en i ögat….
När slutar man att anstränga sig för sin kära? Är det inte lika viktigt med fysisk attraktion även fast man varit ihop i flera år? Eller är det så att bara för att man nu är i ett förhållande så behöver man inte anstränga sig? ”Vi älskar ju varandra ändå. Vår kärlek är inte så ytlig.. vi uppskattar vandras inre…” bla.. bla….Jag tror det är en lögn som vi lurar varandra med. Och det händer när vi börjar ta den andre för givet. När relationen tas som något självklart… Det är då vi slutar bry oss… Och det är början på slutet…
Jag menar inte, att alla måste gå omkring och se ut som värsta fotomodellerna inför varandra. Nej, det har inget med utseendet i sig att göra… Mer inställningen, att inte bevara och vårda det man en gång hade. Visst, jag förstår att andra saker i livet blir viktigare än fin yta. Särskilt om barn kommer in i bilden… Men måste man för den skull låta ens kropp och borg förfalla? Någonstans fattade man ju tycke för en person och det han/hon stod för och där ytan säkert var en bidragande faktor.
Jag hör och ser detta fenomen ganska ofta. Tjejerna klagar på att deras killar tappat stinget… Killarna klagar på att hon inte vill ha sex lika ofta… Då brukar jag tänka: Men, mannen har du kollat lite hur du ser ut själv… Skulle du tända på någon blekfet som går omkring i en gammal urtvättad T-shirt och slappa mjukisbrallor som hänger i grenen? Nej, sluta upp att sluta bry er och ta inte varandra för givet.
Fixa lite pirr i vardagen och ansträng er för att tända och vara attraktiva för varandra. Det är att bry sig om någon mer än sig själv….
